Att ta vara på livet

Vi hade som sagt en mysig torsdag och fredag. Men tyvärr blev det inget kalas, utan lördagen spenderades på akuten....

Först var jag med Elias onda fot som han skadat på en studsmatta, men troligtvis var det bara en vrickning. 

Men senare strax efter 17, när vi förberedde kalaset för kvällen, hördes en rejäl duns på ovanvåningen. Jag rusade upp och Emmie låg raklång på badrumsgolvet och var helt borta. Hon hade troligtvis svimmat. Hon var först inte kontaktbar, men sedan blev hon ledsen och hade såklart ont i bakhuvudet efter smällen.

Jag ringde 1177 och de tyckte att jag skulle åka in. De tog massor med olika tester på barnakuten och efter 4 timmar kräktes hon, så ev. hade hon fått en hjärnskakning lilla livet.

När läkaren sa vid 12 på natten, att de för säkerhets skull ville ta en magnetröntgen och kolla huvudet, blev jag så klart ännu mer orolig. 

Som tur var visade bilderna inte något konstigt. Men fortfarande vet vi inte vad som orsakade anfallet, och vi vet inte om det kan hända igen. Läskigt minst sagt och oroande. 

Tänk så fort livet kan få en annan dimension. Så många tankar man hinner få när man sitter där och ser sitt barn gå igenom alla dessa tester. 

Då är inget annat så viktigt, mer än att man vill höra att allt ser bra ut. 

Så krama era barn och era nära o kära extra mycket och jag ska verkligen försöka bli bättre på att leva mer här och nu....